Lou står inte ut med tillvaron i Malmö längre, tankarna snurrar i ett outhärdligt virrvarr i skallen. Lou minns sin uppväxt, det kompicerade förhållandet till konstnärföräldrarna och lillasystern Sofia. Pappan som alltid uppmuntrat Lous musikintresse, men som också gett Lou prestationsångest. Mamman, som Lou alltid trott älskat Sofia mest. Och så Sofia, som Lou kallade Prinsessan när hon var liten eftersom hon var så söt och alla älskade henne. Utom Lou. Men Sofia är nästan vuxen nu, och Lou vill skydda henne, hindra henne för att göra samma misstag som hon själv gjort.
Lou har ett band med två kompisar, men dom är inte lika engagerade som henne. Lou lever för musiken. I den här takten kommer musikkarriären aldrig att ta fart, och Lou har ett nattjobb på posten för att tjäna lite pengar. Det känns som att hon inte har något att förlora.
Tillsammans med bästa vännen Julia ger hon sig av mot Berlin och någonstans på vägen lättar självhatets grepp. De flyttar in i ett ockuperat kvinnohus där de lever i en ganska planlös tillvaro fylld av gemenskap, konserter och politisk aktivism, men också av droger och trasiga människoöden. Där finns också Sarah, med det lite hesa skrattet och den intensiva blicken, som gör Lou oförklarligt lycklig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar